Install Steam
login
|
language
简体中文 (Simplified Chinese)
繁體中文 (Traditional Chinese)
日本語 (Japanese)
한국어 (Korean)
ไทย (Thai)
Български (Bulgarian)
Čeština (Czech)
Dansk (Danish)
Deutsch (German)
Español - España (Spanish - Spain)
Español - Latinoamérica (Spanish - Latin America)
Ελληνικά (Greek)
Français (French)
Italiano (Italian)
Bahasa Indonesia (Indonesian)
Magyar (Hungarian)
Nederlands (Dutch)
Norsk (Norwegian)
Polski (Polish)
Português (Portuguese - Portugal)
Português - Brasil (Portuguese - Brazil)
Română (Romanian)
Русский (Russian)
Suomi (Finnish)
Svenska (Swedish)
Türkçe (Turkish)
Tiếng Việt (Vietnamese)
Українська (Ukrainian)
Report a translation problem
Och Robadob sade: "Jag kommer bli bäst på det här, inget kan stoppa mig!"
Men se, Robadob var inte en frälsare av headshots, utan en förlorare av varje match.
Hans sikt var som en dålig väderprognos: ingen såg någonting komma.
Och hans lagkamrater suckade, ty de såg på honom som om han var en vilsen rookiespelare.
Och Robadob kastade granater, men de flög ej dit han ville.
De fiender han mötte var hans största prövningar. När han såg en motståndare, öppnade han sin pistol med ett dåligt öde.
"En gång till, Robadob", sade hans lagkamrater, "och vi måste lämna dig bakom oss som en förlorad skatt."
De sade: "Det handlar inte om att vara bäst på en gång, utan om att kämpa vidare."
En dag skulle han kanske bli bättre, men tills dess, var hans största talang att förlora med stil.
Och så var Robadob den stora och svage, och alla skrattade åt hans missade skott.